ijustneverlearn

Just nu känns de sådär meningslöst bara. man gör samma jävla meningslösa saker varje dag.
Man går upp man går till skolan, lär sig förhoppningsvis ngt (man lär sig förvånansvärt lite i skolan, iaf jag. Jag har liksom tappat min motivation någonstans på vägen och jag har tyvärr inte hittat den än) När man kommer hem vad gör man? Jo man sätter sig ner o pluggar, ursäkta men vart har mitt liv tagit vägen?
"Du gör ju aldrig ngt, Johanna" de är den klassiska kommentaren från min far. vadå jag gör aldrig ngt? Jag sliter fan ut mig sj, jag har knappt ngt socialt liv längre. Jag blir totalt omotiverad av att allting ska vara så fruktansvärt förutsägbart, för att inte nämna tråkigt.

På gymnasiet har man inte ens tid att vara sjuk två dagar. Jag är sällan riktigt sjuk, men ibland så. För ett tag sen var jag  sjuk i 2 dagar, men tro fan att jag kan vara sjuk utan att hamna efter? 2 dagar = 20sidor matte att räkna. Är de motiverande? Jag kan inte ens vara sjuk utan att känna press. Jag mår dåligt, men jag kan inte ta tiden att lugna ner mig och bli riktigt frisk. Nae här är de 2 ipren o sen skruva på leendet o köra på som gäller. Hur fungerar det liksom, det är väl bättre om jag kan ligga ner i 2 dagar utan att se allt arbete som jag måste göra sen? Bättre att jag blir frisk så jag kan komma tillbaka igen va motiverad, istället för att springa runt omotiverad och prestera halvbra? Jag kan ju inte precis hjälpa att jag blir sjuk..

När man väl har hamnat så mkt efter är det ju inte direkt som man känner motivationen att ta igen det heller. Jag ska inte ljuga, matte är verkligen ett ämne som får mig omotiverad, kanske för det tar sån tid för mig att förstå det.  Jag har inga problem att fatta OM jag får tiden. Jag behöver sitta o traggla med talen,måste trycka in de i huvudet, men får jag tiden att göra de? Nej.  Och jag har ju inte direkt ngt val, jag måste ju gå vidare, för annars hamnar jag ju ännu mer efter och då förstår jag inte när jag ska börja med nästa område sen.  

 Om man inte fattar vad läraren går igenom är de ju inte direkt som man anstränger sig för att fatta heller. Vadå alla andra verkar ju fatta. De är ju inte direkt så att man sträcker på sig: ööh du jag fattar faktiskt inte de där... Hur många blickar kommer man inte få på sig då? O hur många kommer inte tänka : ursäkta hur korkad får man bli de där är ju hur enkelt som helst. JAHA MEN jag kanske är korkad då för jag fattar de inte, o om du tkr de är så jävla lätt kan du väl sätta dig o börja räkna då. Jag är väl här för att lära mig ngt? Visst så kanske man tänker, men man säger ju inte direkt speciellt mkt, man sitter där tyst o tänker shit jag fattar verkligen inte.  Sen KANSKE man fråga efter, eller så gör man som jag och sitter o har panik dagen innan ett prov för jag inte fattar.

Nu tänker säkert många: aa men du valde själv att läsa natur, JA de gjorde jag och JA jag visste att de skulle va tufft, men samtidigt tkr jag inte att det är rättvist att vi ska rusa fram på det sättet som vi gör.
Just nu är jag så totalt omotiverad jag har till och med funderat på att byta linje till ngt enklare, menar om de är lättare vf inte? Då har ju jag större chans att komma in på det jag vill sen. För som de känns nu kommer jag inte ha betygen för att läsa vidare på det jag vill och vf? För jag får mindre tid på mig. Är de inte bättre att byta linje då till ngt där jag får min tid, där jag kan få bättre betyg? 
Nej jag kommer inte att byta linje, men på en vecka har jag insett hur fel mitt beslut att välja natur
 va.

Det är som om man har uppnåendemål på sitt liv. 
Och för att sammanfatta de målen i en punkt: 
-Man ska vara perfekt på alla sätt o vis.
 Men ingen är perfekt och det finns nog inte ngt  jag hatar mer än när folk säger till mig att jag är perfekt. Jag är inte perfekt, kmr aldrig o bli. 
Jag kan inte lösa allas problem, ändå kmr många till mig o vill att jag ska lösa deras problem. Hur fan ska jag kunna lösa dem när jag inte ens kan lösa mina egna? Och varför ber jag andra lösa mina problem om inte jag kan lösa deras? 
Det känns fel att ösa över mina problem på ngn annan, men vad ska jag göra? Folk öser sina problem på mig. 

Jag har inte tid med mig själv längre, hur ska jag ha tid för andra. Min tid att slappna av ska väl vara på helgen. Men jag kan inte slappna av på helgen. Jag drar ut, fest de är väl kul. Men vad slutar det med? 
jag gör saker utan att tänka efter vad jag verkligen gör. Får mer saker på mitt samvete, mer att tänka på. så jävla korkat!  Så jävla dumt!

Och sen har jag den där beslutsångesten, kommer faktiskt inte besrätta vad det är om för ngn som läser kommer känna sig träffad, men för att sammanfatta det: Hur kan något som känns så rätt, kännas så jävla fel?
Jag vet precis vad jag vill, men det som gör det så jäkla svårt att säga vad jag vill är att jag vet att jag kommer få lägga ner så jäkla mkt tid. Orkar jag verkligen det? Är det värt det? Tänk om det inte blir lika bra som jag tänker o så har jag slösat bort min tid helt i onödan.. Nae vad är det calle brukar säga?: "Våga vinn".. Joo så är det väl.

Jag orkar inte bry mig längre. Orkar inte ta tag i saker. Orkar inte försöka leva upp till kriterierna att vara perfekt längre. Jag vill ta hand om mig själv för en gångs skull, jag vill kunna ta de lugnt, fokusera på ngt jag verkligen vill. För just nu kommer jag fan ingen vart.

"Kom igen så farligt är de inte"- joo de är precis så farligt, de är precis så jobbigt, de är precis så svårt. Jag vill sluta stressa, jag vill sluta ställa så höga krav på mig själv det leder ju ändå bara till misslyckanden hela tiden.