ijustneverlearn

I engelskan  läser vi  en bok- den handlar om en autistisk pojke som skriver en bok för att ta reda på vem som har dödat sin grannes hund.

Den här boken är väldigt speciellt skriven, med många komplicerade förklaringar. Eller egentligen är det inte så komplicerat. Bara komplicerat för det är så enkelt? Den här pojken försöker förenkla allting, och jag tro att det är ett sätt för honom att själv förstå en situation.

aa om jag då ska hålla mig lite till inledningen här. I den här boken finns det ett stycke:
"But sometimes we get sad about things and we don't like to tell other people that we are sad about them. We like to keep it a secret. Or sometimes we are sad but we don't really know we are sad. So we say we aren't sad. But really we are."

Det som jag just citerat är kort sagt mig själv i ett nötskal. Jag tkr egentligen inte om att berätta varför jag är ledsen. Det är ett sätt att visa sig svag, visa att någon faktiskt har sagt eller gjort ngt som sårat mig. Att jag inte är den där tjejen som inte tar någon skit-  att säga att jag blivit sårad bevisar att min fasad är en lögn.

För hur tuff man än försöker att vara är vi alla människor. Vi låtsas att vi inte tar åt oss av den skit som slängs på oss, men alla tar åt sig den  på något sätt.

Jag litar för mycket på människor. Och ett stort misstag jag brukar göra är att jag inte lyssnar på en av mina bästa vänner. senast sa han: " vet du vad du ger dig in på nu johanna?" Jag kör med min fasad- klart jag vet det. den här gången blir det rätt, kan inte gå fel en gång till. 

Men han hade rätt. Igen. Jag gick på samma jävla nit en gång till.  Jag lyssnade inte. Han hade rätt.


Jag vågar inte lite på någon längre, nu vet jag att det bara kommer sluta på samma sätt en gång till. Man klarar av mycket, men att bli så knäckt en gång till. Det fixar inte jag.